Tyvärr har det inte blivit så mycket sådant den senaste tiden. Jag hade tänkt mig att grisberget skulle vara mitt hem denna sommar och att jag skulle vara vältränad som få. Istället sprang jag högst två gånger och till och med Ylva(!) var mer vältränad än mig. Detta faktum har givit min självkänsla en rejäl nedgång. Jag har aldrig varit otränad i hela mitt liv. (Läses med desperat röst).
Nåväl, nu tänkte jag sakta men säkert klättra ur min enorma svacka och komma ur livet som otränad.
Det svårste är att ta på sig träningskläder och springskor. Detta kan man ägna sig åt ett antal timmar. Sedan går man omkring i lägenheten och hittar på saker att göra för att skjuta upp springturen så långt som möjligt. Dessa sysselsättningar liknas vid det man gör när man egentligen borde plugga. Typ diska, städa, sortera gamla lådor osv. När man sedan har sträckt sig så långt att man hellre tar upp gammal mat från slasken än att gå ut och röra på benen lite snabbare än när man går, så inser man att springturen är kommen.
Och plötsligt står man där, på den där långa stigen som går alldeles för mycket upp och ner. Tar sina första steg och hoppas att det ska kännas som att man flyger fram. Men icket. Hela turen är en plåga och man önskar att man aldrig gav sig ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar